Ja så var det då min sista natt tillsammans med barnen, fy vad det känns jobbigt, är trött men inte tillräckligt för att kunna sova gott. Istället så sitter jag uppe och lyssnar till deras snarkningar. Får ju inte höra dem på ett bra tag så jag njuter och jag gråter tyst inom mig. Senare idag så skall dem alla fyra jourhemsplaceras, två och två. Äldst och yngst tillsammans i ett hem och de två mellanbarnen i ett annat. Som tröst har jag ändå i all bedrövelse att dem skall få gå kvar på sina nuvarande skolor och dagis, samt att jag kommer att få ha dem hos mig på helgerna inom en snar framtid samt att deras jourfamiljet umgås.
Men fy fan (ursäkta språket) vad jag mår pissigt värre just nu. Vet ju innerst inne att detta är det bästa för oss alla. JAg är inte frisk nog i kroppen att kunna ta hand om mina barn till 999%, jag orkar inte ge dem allt det dem behöver och som jag ser och hör och känner att dem behöver. Min kropp är inte längre min kropp den är någon annans.
MEn med träning och ordentlig sömn och mat regelbundet så skall jag ja jag SKA KLARA DET att ta mig uppför trappan igen och hamna på ett högre trappsteg än vad jag har varit på förut som mamma. Det skär ändå inom mig att inte räcka till för det käraste jag har i livet. Men ibland så gör man inte det hur gärna man än vill och det är bättre att detta sker nu än när det är alldeles för sent. Jag vet att dem kommer tillbaka. Jag kommer att få träffa dem. Jag kommer att få krama om dem. Jag kommer att få njuta av att vara tillsammans med dem igen och det rätt snart. Men saknaden är ändå så ofantligt stor.
Men mina underbara vänner på http://www.facebook.com/#!/groups/228106343896329/ och andra grupper som jag är med i på internet och Facebook är en stor stor stor hjälp för mig i detta nu. Samt mitt allt större intresse för handarbete kommer att vara mig till stor stor stor hjälp och nytta att komma tillbaka. För utan ER goda kära rara vänner så skulle jag vara längre ner i min trappa än vad jag faktiskt är.
Imorgon kväll eller rättare sagt ikväll kommer jag att vara ett vrak rent ut sagt, men jag har bullat upp med en Frödinge Schwarzwaldtårta inför kvällen samt att jag kommer att ha en massa nya garner att trösta mig med. Kaffemaskin kommer jag också att ha på köksbänken TACK! kära Caroline Uhlgrén för den. Tack även kära Christel Carnert för att Du är en sådan supergo vän som alltid hittar på en massa skoj i dina paket till mig. Ser så mycket fram emot att få öppna det senaste i raden.
Nej nu ska jag försöka ta mig i kragen och fixa lite te och virka lite till på en poncho som jag har fått beställning på.
Bilder på mina senaste alster kommer också att läggas ut inom en snar framtid.
KRAMISAR till alla mina vänner som är BLOGGISAR och INTE BLOGGISAR!
6 kommentarer:
Visst är det otroligt hur mycket styrka man kan finna och få genom facebookgrupperna! Vi virkare hänger verkligen ihop.. =) Massvis med styrkekramar till du! Med tiden kommer du nog att nå toppen, ett trappsteg i taget!
Känner att jag måste säga nånting efter att ha läst ditt inlägg, även om jag inte vet vad för jag kan inte föreställa mig hur du känner dig just nu... Men jag skickar en stor kram och hoppas att allt vänder för dig snart!
Jag säger som Fru Bäver, att jag inte har en aning om något annat än att du måste ha det skitjobbigt just nu. Kram!
Från Maria, garnomera
♥ bamsekramar ♥
Kära Kära Vänner om Ni bara visste hur jävla mycket Era ord mitt hjärta värmer. Fan så tomt och tyst det är här hemma nu..... hur i helvete ska jag klara av denna första jobbigaste dagen i mitt liv.......... Jo genom mitt STora intresse för handarbete och genom att känna ALLT ERT STÖD . Ja och så lyssna på musik på Spotify förståss. Jag ÄLSKAR ER ALLA
Jag vet jag inte ens kan förseställa mig vad du går igenom men jag vill ge dig alla de styrke kramar jag bara kan..
Jag hoppas du inte mår allt för dåligt.. Jag vet inte bakrunden men jag tror som du säger att det kommer bli bättre så småningom.
Du vet jag finns... <3
//Eva B
Skicka en kommentar